“The new opportunity is interdependent individuals working creatively together for complementary reasons” – @eskokilpi

I samband med att jag började använda Twitter 2010 så “upptäckte jag” Esko Kilpi, en fantastisk tänkare, som bor och verkar i Finland. Hans kommentar ovan fastnade fort i min hjärna eftersom den i en och samma mening sammanfattade flera av de stora tankar som jag brinner för avseende den globala tjänsteindustrin och hur vi skall utnyttja detta i Sverige.

Nyckelorden här är bland annat “interdependent, complementary och creatively”.

I ett samhälle där demokratin driver att de sittande skall bli omväljas väjer man för viktiga frågor och ropar till exempel inte “Vargen Kommer” i onödan, inte ens när “Vargen” sitter i köket, vilket den gör idag. Valspektaklet i USA är ett bra exempel på detta.  Dessutom behöver inte denna Varg vara farlig för ett mindre, socialekonomiskt stabilt samhälle som Sverige, där man till skillnad från Kina har en kultur som tillåter ifrågasättande som i sin tur driver innovation, en komparativ fördel för länder som Sverige, USA och även Indien har. Sverige är dock så mycket mindre än USA. Vi behöver inte så många fler tjänsteexporterande bolag för att vi skall må bättre. Men av de så kallade 70,000 exportbara företag inom “Creative Industries” i Sverige exporterar endast 10,000 (ref. Exportrådet). Tror man kan uppskatta hur många och hur stora små företag som måste startas inom en viss period…

Hur kan vi öka debatten om att stötta innovatörer, gaseller och småföretag att bryta ny mark osv. ännu mer? Hur kan vi andra invidiver exportera “oss själva” och jacka in i ett “complimentary reason”? 

Jag har sökt passande metaforer för att tala om detta ämne och den bästa metaforen jag kan komma på är Hollywood. Idag är man inte fast anställd i Hollywood, om man inte har ett stjärnkontrakt och är en bärande artist typ Jonny Depp eller Tom Cruise. Den resterande affärsmodellen är ett fristående projekt med egen P/L, egna investerare, egen budget och relativt sett kort syn på ROI. Majoriteten av de som jobbar i en filmproduktion är 200 % under projektet, projektet upphör, teamet skingras och kvar har de sina kepsar, utmärkelser och förhoppningsvis pengar på banken. Det är ett rollbaserat samhälle. Man är “Top Gun” bara under projektets tid, sedan återgår man, temporärt, till sin roll som skripta, regissör, B-skådis, special effects osv. Man samlas och söker enighet och konkurrens via sina skrå (om dessa finns) för att driva gemensamma intressen. Men grundgrejen är att det är en projektbaserad model som besätts av roller, mer och mer ifrån länder som Indien (även i filmbranschen, kolla eftetexterna!). Sedan finns det en uppsjö av Indieprojekt (independent). Vi kan lära mycket av Hollywood och vi kan tycka vad vi vill om detta men vi är på väg mot en liknande struktur / ett liknande system i andra branscher. Rollbaserat. Man har många roller. Man verkar glokalt. Man utvecklas hela livet. Det är tufft. Det kräver en högre grad av individuellt ansvarstagande, förmåga att jobba i virtuella team och andra kompetenser vi saknar en masse idag (se mina tidigare blogginlägg). Stora IT företag och företag som till exempel Skanska jobbar på samma sätt. De är i princip en portfölj av projekt som hanterar risk, står för finansiering och har system, strukturer, metoder, patent och andra assets för att fixa detta.

När USA tappade sin trippel A rating började en ny era i min värld i alla fall. Sedan dess har det kommit ett antal rapporter och studier i ämnet för den som är intresserad om makt-och förmågeskiftet Nord/Väst till Syd/Öst. Tyvärr så är allmänhetens syn på detta skifte av naturen av ondo och ett hot och fullt av fördomar. Man gillar inte förändring. I dagens Twitter-flöde från @framtidskomm kom ett bra inlägg från Jesper Strömbäck. Jag blev så glad när jag läste det eftersom han sammanfattar mina egna tankar också i detta inlägg.  Tack Jesper! Mera av detta! Vi måste prata om detta överallt, ifrågasätta och finna ny möjligheter. Ju fler ståndpunkter desto bättre. Benefits from diversity (of thoughts). 

 http://goo.gl/0jdBZ 

För några veckor sedan träffade jag Entreprenören Jack Lau, CEO, Digital Perception, på Hong Kong Trade Councils fruktostmöte tillsammans med Exportråde,. Jag frågade honom vad vi svenskar har för komparativ fördel som invidiver visavis till exempel Kina.

“Design, design, design – all kinds of design, GUI, industrial, product… ” var hans svar.

När kan vi ta Designtorget till Kina och indien då? undrar jag retoriskt för att ta en annan metafor. När blir dessa tankar en del av vår riktiga debatt i Sverige? Vi vill inte bara ha löften om jobb & sysselsättning inför valet, vi vill ha förutsättningar och visioner om hur vi skapar svensk konkurrenskraft som skapar jobb & sysselsättning. När kan vi diskutera med den där vargen tillsammans, “working together for complementary reasons”? När kan vi öppet diskutera detta och vad det innebär för skolan, nyföretagande och en mer aggressiv push att mobilisera varandra för en förändring som med stor sannoliket kan vara av godo för Sverige?